thelussebulle

Okej, ni som läser detta kanske inte är lika förälskade i min tejpade mobil som jag är, men ni får helt enkelt stå ut i alla fall... Så här var det: i fredags när jag var på bal lyckades jag tappa bort min mobil... Klantigt, jag vet. Hela helgen gick jag så utan mobil och kände mig alldeles hjälplös och tom. I söndags gjorde jag lite dektektivarbete och letade upp telefonnumret till festlokalen där vi befann oss.
   I måndags ringde jag med darrrig hand dit, jag var lite nervös för jag hade verkligen förhoppningen om att min lilla mobil skulle finnas där och jag skulle bli så ledsen om den inte gjorde det. Men jag har haft tur och jodå, de har en blå Nokiamobil som legat och ringt hela helgen (och varför har de inte svarat då?)! Jag blev så lycklig. Nästa problem var att de stänger där borta (i Nacka) vid fem och jag brukar ju vara klar i stallet vid femtiden. Så jag fick flörta lite med pappa som tillslut gick med på att åka dit idag.
   I en och en halv timme hade han irrat runt innan han slutligen hittade rätt ställe och väl framme sökte han upp Mats som vi blivit tillsagda att göra. Mats kom, tog i hand, mindes samtalet med mig och gick för att hämta min mobil. Efter en stund kommer han tillbaka och säger att det är hans kollega som har den, men kollegan är tyvärr ute och fiskar just nu. Stackars pappa har kört från andra sidan staden och nu helt i onödan... Mats ber så mycket om ursäkt men erbjuder sig att köra mobilen till pappas jobb imorgon! Hjälp, ska min lilla mobil fara tvärs genom staden med en okänd man! Vid denna nyhet blev jag jätteorolig och mamma sa att jag var lika orolig för min mobil som hon är för mig när jag är ute på kvällarna (varpå jag tänkte: Oj, är hon så här orolig varje gång jag är ute. Jobbigt!).
   Jag vet inte riktigt om jag ska lita på det här, jag kännner mig inte trygg förrän han är hemma, mobilen min.
Fortsättning följer...

_{Jag vet, det är bara en mobil, men jag gillar den, okej?}