Tjingeling!
Då sitter jag här och bloggar för sista gången i Sverige på mycket länge. Hur länge är svårt att säga säkert, men förmodligen på fyra månader. Om fyra månader har Elin och Rebecka tagit studenten, det blommar för fullt där ute och midsommar är förbi. Det är svårt att tänka sig...
Igår när jag la mig för att sova slog det mig att det var sista ordentliga åtta timmars natten i min säng. Sista gången på länge som jag är själv, i min egen säng, utan 20 greker som vill mig illa (eller nåt i den stilen...!). Jag försökte njuta lite extra, men det kanske är lättare att njuta sen i efterhand.
Jag har sagt farväl till hästarna, vännerna och kollegorna och knoddarna på jobbet. Som vanligt så fattar jag inte att jag ska åka iväg, så avskeden har inte alls varit så tårdrypande från min sida och det beror verkligen inte på att jag inte bryr mig, det är bara för att det inte känns som om vi säger hej då på riktigt för en så här lång tid.
Men när jag tänker på det, att jag inte kommer kunna ringa och träffa mina vänner när helst det passar mig eller att de inte kan ringa mig som förut. Att jag inte kan ringa mamma i mataffären och fråga vilken pasta som är bäst och så vidare så känns det faktiskt lite... Jag kommer vara väldigt långt borta och ni kommer vara väldigt långt ifrån mig. Men egentligen är vi bara ett mail, ett sms eller ett telefonsamtal bort! Jag kommer att sakna alla så fruktansvärt mycket och det är svårt att åka ifrån allt här hemma, all trygghet, men samtidigt är det här världens äventyr som jag inte vill missa!
Lova mig att vi håller kontakten, så vips är jag hemma och då kommer det kännas som om jag inte ens varit borta!
Igår när jag la mig för att sova slog det mig att det var sista ordentliga åtta timmars natten i min säng. Sista gången på länge som jag är själv, i min egen säng, utan 20 greker som vill mig illa (eller nåt i den stilen...!). Jag försökte njuta lite extra, men det kanske är lättare att njuta sen i efterhand.
Jag har sagt farväl till hästarna, vännerna och kollegorna och knoddarna på jobbet. Som vanligt så fattar jag inte att jag ska åka iväg, så avskeden har inte alls varit så tårdrypande från min sida och det beror verkligen inte på att jag inte bryr mig, det är bara för att det inte känns som om vi säger hej då på riktigt för en så här lång tid.
Men när jag tänker på det, att jag inte kommer kunna ringa och träffa mina vänner när helst det passar mig eller att de inte kan ringa mig som förut. Att jag inte kan ringa mamma i mataffären och fråga vilken pasta som är bäst och så vidare så känns det faktiskt lite... Jag kommer vara väldigt långt borta och ni kommer vara väldigt långt ifrån mig. Men egentligen är vi bara ett mail, ett sms eller ett telefonsamtal bort! Jag kommer att sakna alla så fruktansvärt mycket och det är svårt att åka ifrån allt här hemma, all trygghet, men samtidigt är det här världens äventyr som jag inte vill missa!
Lova mig att vi håller kontakten, så vips är jag hemma och då kommer det kännas som om jag inte ens varit borta!
Kommentarer
Postat av: Phia
Åh hjärtat! Kommer sakna dig massor. Lova att inte bli kvar där borta för alltid, love you!
Postat av: Lisa
jag ringde fem men din mobil va av... :( saaknar dig redan! känns att ni har åkt nu, ta hand om dig och hör av dig så snart ni e framme! love u foreverever, scratchiii!
Trackback