Att hata Sverige
I fredags var det utgång som stod på schemat. Jobbade först på ridskolan, slutade klockan ett men blev bjuden på lunch uppe på slottet, så jag for inte hem på direkten. Lunchen var utsökt med ett oändligt salladsbord. Jag tog så mycket att jag inte fick plats med själva maten på första vändan.
Väl hemma tog jag en dusch och slog mig sedan ned vid datorn och såg till miin glädje att Stu hade laddat upp bilder på facebook. Det var så himla konstigt att se bilder på Anna och Stuart också var inte jag med. Jag visste liksom inget om bilderna. Och det var nog inte helt nyttigt för mig att se dem, jag deppade ihop lite där...
När jag sedan skulle klä mig för kvällens festligheter fanns i garderoben ingenting som jag kände för. Min ångest växte. Ringde några förtvivlade samtal och alla skulle ha klänning. Visst jag har klänningar men de är alla lite för somriga. Jag provade plagg efter plagg och tänkte, "ja det här skulle vara snyggt, till shorts" eller "ja det här skulle vara snyggt, om det var sommar och jag kunde vara barbent". Bestämde mig tillslut för en klänning och leggings. Leggings ja, de var visst spårlöst försvunna. Jaha, tillbaks på ruta ett...
Efter att ha slängt i mig lite smaskig middag med mammsen och pappsen åkte åkte jag till Karin, med kläder på, men inte nöjd någonstans. På väg till bussen höll jag på att dö av köld och då hatade jag Sverige, förbannade kyla och klädångest på Sverige.
Väl hos Karin var det mycket trevligt. Kändes lite folktomt mot förra gången men det var härligt att kunna röra sig. Karin var vår personliga bartender och hon blandade smaskiga drinkar som om hon inte gjort annat. Vi styrde stegen mot stan och Storstaden vid Odenplan. Väl inne stod jag, Phia och Elin i en trappa och väntade och jag satte mig ner för att vila lite. Då kommer en vaktjävel och säger till mig. Men fine, det kanske inte var jordens bästa plats att sitta på, för det var ganska mycket folk som passerade där. Jag blev i alla fall lite stridslysten och började möblera om lite i ett försök att leda om folket som kom gående just där vi stod. Vakten blev inte helt glad och sa till mig två gånger till. Argt gick jag till andra sidan trappan och stog liksom i ett hörn - där inte en människa gick. Efter att ha stått där i en stund satte jag mig ner , spela roll om jag står på en fläck eller sitter på exakt samma. Men vaktidioten hade visst stenkoll på mig vid det här laget för jag han knappt börja vika mina korta ben innan han var framme och sa att om jag inte orkade stå fick jag åka hem. Fan vad jag hatade Sverige igen, förbannade varenda vakt i Sverige...
Efter trappincidenten blev det en hel del barhäng, mycket gratis vatten för min del, men även en drink från Nattis. Vid tre stängde de och en annan idiotvakt klagade lite på oss. Jag kände min favoritvakts ögon följa mig vart jag än gick, men jag sköt7te mig i alla fall. Nåväl, på Odenplan träffade vi J-A och jag fick en välbehövlig kram! På Brommaplan skulle det bli efterfest till, men jag kände att eftersom klockan redan var 4 och jag skulle upp klockan 6 så var det dags att åka hem. Hade en kvart tills bussen gick så jag hängde med till Rasmus och gick sedan ut till bussen en minut innan den skulle gå. En minut för sent visade det sig. Jahap, nästa buss gick om en timme, så det blev till att ta en taxi för annars skulle jag bara få en halvtimmes sömn. Taxi hade jag ju verkligen råd med (not) och min ångest som grundades tidigt fredagskväll när jag kollade på Stuarts bilder nådde sin topp och jag skrek för sjuttielfte gången den kvällen "fan vad jag hatar Sverige!!". Jag menar det var ju uppenbarligen Sveriges fel att jag missade bussen.
Väl hemma tog jag en dusch och slog mig sedan ned vid datorn och såg till miin glädje att Stu hade laddat upp bilder på facebook. Det var så himla konstigt att se bilder på Anna och Stuart också var inte jag med. Jag visste liksom inget om bilderna. Och det var nog inte helt nyttigt för mig att se dem, jag deppade ihop lite där...
När jag sedan skulle klä mig för kvällens festligheter fanns i garderoben ingenting som jag kände för. Min ångest växte. Ringde några förtvivlade samtal och alla skulle ha klänning. Visst jag har klänningar men de är alla lite för somriga. Jag provade plagg efter plagg och tänkte, "ja det här skulle vara snyggt, till shorts" eller "ja det här skulle vara snyggt, om det var sommar och jag kunde vara barbent". Bestämde mig tillslut för en klänning och leggings. Leggings ja, de var visst spårlöst försvunna. Jaha, tillbaks på ruta ett...
Efter att ha slängt i mig lite smaskig middag med mammsen och pappsen åkte åkte jag till Karin, med kläder på, men inte nöjd någonstans. På väg till bussen höll jag på att dö av köld och då hatade jag Sverige, förbannade kyla och klädångest på Sverige.
Väl hos Karin var det mycket trevligt. Kändes lite folktomt mot förra gången men det var härligt att kunna röra sig. Karin var vår personliga bartender och hon blandade smaskiga drinkar som om hon inte gjort annat. Vi styrde stegen mot stan och Storstaden vid Odenplan. Väl inne stod jag, Phia och Elin i en trappa och väntade och jag satte mig ner för att vila lite. Då kommer en vaktjävel och säger till mig. Men fine, det kanske inte var jordens bästa plats att sitta på, för det var ganska mycket folk som passerade där. Jag blev i alla fall lite stridslysten och började möblera om lite i ett försök att leda om folket som kom gående just där vi stod. Vakten blev inte helt glad och sa till mig två gånger till. Argt gick jag till andra sidan trappan och stog liksom i ett hörn - där inte en människa gick. Efter att ha stått där i en stund satte jag mig ner , spela roll om jag står på en fläck eller sitter på exakt samma. Men vaktidioten hade visst stenkoll på mig vid det här laget för jag han knappt börja vika mina korta ben innan han var framme och sa att om jag inte orkade stå fick jag åka hem. Fan vad jag hatade Sverige igen, förbannade varenda vakt i Sverige...
Efter trappincidenten blev det en hel del barhäng, mycket gratis vatten för min del, men även en drink från Nattis. Vid tre stängde de och en annan idiotvakt klagade lite på oss. Jag kände min favoritvakts ögon följa mig vart jag än gick, men jag sköt7te mig i alla fall. Nåväl, på Odenplan träffade vi J-A och jag fick en välbehövlig kram! På Brommaplan skulle det bli efterfest till, men jag kände att eftersom klockan redan var 4 och jag skulle upp klockan 6 så var det dags att åka hem. Hade en kvart tills bussen gick så jag hängde med till Rasmus och gick sedan ut till bussen en minut innan den skulle gå. En minut för sent visade det sig. Jahap, nästa buss gick om en timme, så det blev till att ta en taxi för annars skulle jag bara få en halvtimmes sömn. Taxi hade jag ju verkligen råd med (not) och min ångest som grundades tidigt fredagskväll när jag kollade på Stuarts bilder nådde sin topp och jag skrek för sjuttielfte gången den kvällen "fan vad jag hatar Sverige!!". Jag menar det var ju uppenbarligen Sveriges fel att jag missade bussen.
Kommentarer
Trackback