Down under
Inatt ska jag och Anna sova i ett rum for 28 personer. 28 fulla/ hoga/ ja jag vet inte allt. Det kan tydligen ga ratt livat till dar inne. Alla har en egen nyckel men dorren ar typ aldrig stang i alla fall. Forsta gangen vi tittade in var sakert 50% av alla sangarna upptagna av 2, det vill saga nattgaster. Sa det har ska nog bli en upplevelse. Men samtidigt verkar det vara lite mer drag och sammanhallnig pa detta hostel. Pa det forr var det lite mer reserverat... Dags att knyta lite nya band!
Maste kila vidare nu, Anna har forsvunnit. Saknar er darhemma, kan ni inte komma ner hit!?
Tjingeling!
Igår när jag la mig för att sova slog det mig att det var sista ordentliga åtta timmars natten i min säng. Sista gången på länge som jag är själv, i min egen säng, utan 20 greker som vill mig illa (eller nåt i den stilen...!). Jag försökte njuta lite extra, men det kanske är lättare att njuta sen i efterhand.
Jag har sagt farväl till hästarna, vännerna och kollegorna och knoddarna på jobbet. Som vanligt så fattar jag inte att jag ska åka iväg, så avskeden har inte alls varit så tårdrypande från min sida och det beror verkligen inte på att jag inte bryr mig, det är bara för att det inte känns som om vi säger hej då på riktigt för en så här lång tid.
Men när jag tänker på det, att jag inte kommer kunna ringa och träffa mina vänner när helst det passar mig eller att de inte kan ringa mig som förut. Att jag inte kan ringa mamma i mataffären och fråga vilken pasta som är bäst och så vidare så känns det faktiskt lite... Jag kommer vara väldigt långt borta och ni kommer vara väldigt långt ifrån mig. Men egentligen är vi bara ett mail, ett sms eller ett telefonsamtal bort! Jag kommer att sakna alla så fruktansvärt mycket och det är svårt att åka ifrån allt här hemma, all trygghet, men samtidigt är det här världens äventyr som jag inte vill missa!
Lova mig att vi håller kontakten, så vips är jag hemma och då kommer det kännas som om jag inte ens varit borta!
Kidnappad
Nåväl, vid ICA strax efter sex fann jag Caroline i sin bil väntandes på mig och jag blev genast av med mobilen min och fick en (illaluktande) mössa att dra över huvudet så att jag inte såg ett dyft. I början hängde jag med i orienteringen och jag förstod att vi var på väg mot Ankdamsrondellen för att plocka upp Anna, men där någonstans tappade jag oroenteringen. Efter att även Anna var i bilen snirklade vi runt i alla möjliga hastigheter åt höger och vänster och jag hade ingen aning om vart vi var. En kort stund trodde jag nästan att vi befann oss vid Centralstationen. Tillslut stannade bilen och jag fick en arm (misstänkte att det var Nattis jackärm jag kände) som ledde och stöttade mig när jag halkade runt på den isiga gatan.
Vi gick upp för en trappa och då noterade jag att trappan svängde åt andra hållet än Carros så vi kunde i alla fall inte vara hemma hos Carro. Vi kom in i ett hus och väl inne hamnade jag på en hallmatta och jag kände genast att det var Phias hallmatta. Hur i allsina dar kan man känna igen en hallmatta genom att bara stå på den? Nåväl två andra händer ledde mig innåt (jag kände att det var Phias händer) och snurrade runt mig så att jag nästan ramlade. En aningens snurrig trycktes jag ner i en stol och äntligen rycktes mössan bort (vid det laget hade jag vant mig vid lukten och kände den inte ens längre). Där i rummet stod Phia, Lisa, Carro, Nattis, Jonna och Karin med varsin drink! Det var skönt att äntligen få av sig mössan och underbart att se alla tjejerna! Efter en studs smaskande på diverse snacks dök även Therese upp.
Det bjöds på trerätters och Australiensiskt vin. Till efterrätt hade de fixat chockladfondue och till och med kollat med Elin så att jag säkert fick äta det! Smaken av Toblerone i min mun var ljuvlig! Hela middagen smakade i och för sig ljuvligt i min mun. Allt var så himla fint och trevligt!
Jag och Anna fick även ett paket, ett bra-att-ha-kitt, innehållandes en hel drös kondomer, en karta (det var bra för det hade vi typ inte...), plåster, svenskt godis och svenskt knäckebröd. Så nu är vi fit for fight och klara att åka iväg!
Efter ett tag var jag väldigt väldigt trött och det var dags att slita sig och åka hem. Några av tjejerna var det farväl till på riktigt men några av farvälen sköt vi upp lite till, så dem kommer jag förmodligen träffa snart igen.
Stort stort tack för en jättetrevlig, jätterolig och helt underbar kväll och för attt ni ansträngde er så! Jag blev verkligen så himla glad, det värmde mitt gamla hjärta! Jag har världens finaste vänner!
Lärdommar från gårkvällen:
*Det är jättesvårt att hålla orienteringen när man åker bil med en mössa neddragen över huvudet.
*Det är lika jättesvårt att känna hur snabbt man åker i en bil med en mössa neddragen över huvudet.
*Phias trappräcke svänger åt höger.
*Hur läskigt mycket man ändå kan förstå och känna igen enbart genom känsel (Nattis jacka, Phias händer)
Bruuum
Självklart åkte jag på att skjutsa hem både Rebecka och Elin, men det gjorde jag med glädje. Dels för att jag är en sådan som alltid tigger skjuts själv så jag vet hur det är och dels för att jag ju är nyexad. Då är det ju bara kul att skjutsa runt folk! Det var sista gången jag träffade Rebecka...Så jag fick hoppa ur bilen, halka runt lite och ge henne en stor kram!
Blev lite trött efter äventyret här så jag ska ta och lägga mig på soffan en stund så jag orkar kvällens aktiviteter, vad det nu kan bli...!
Putsa, diska, städa
Idag har jag varit ganska duktigt, för jag har orkat göra lite saker. Jag har tvättat, städat mitt rum, städat bland ridgrejerna, läst lite om min försäkring (förstod dock ingenting) och kopierat lite viktiga saker. Men fortfarande kvarstår det en hel uppsjö av saker att hinna med... Det där med att läsa om försäkringen gick inte så bra, för vid det laget var jag helt slut och jag kunde knappt hålla ögonen öppna vid den spännade läsningen. Det slutade med att jag la mig för att sova lite.
Jag har faktiskt inte sett en enda film idag. Inte än så länge i alla fall.
Idag fyller Karin 20 år! Grattis grattis! Lillen (hehe!) har gått och blivit stor. Jag är inte alltid så liten som man kan tro, för det finns de som är mindre! Ikväll är det raj raj hemma hos Karin, men det lutar nog tyvärr mot att jag blir hemma, är helt slut efter dagens aktiviteter. Orkar jag inte ens med det, så vet jag inte om det är så bra idée att gå bort. Men jag har inte riktigt bestämt mig än, för jag vill ju så gärna! Nu är jag trött på att sitta och glo här hemma...
Jag laddar i alla fall för att sno bilen imorgon och åka ut till stallet och ta farväl av mina pållar... Hur ska jag klara mig?
Har gjort ett litet krypin på resedagboken nu också! Mianfii heter jag där om ni vill gå in och kika, men det finns inget spännande än. Det roliga börjar ju inte förrän jag lämnat landet!
Körkort!
Jag hade knappt nämnt för någon vilket det exakta uppkörningsadatumet var för att dämpa prestationsångesten lite. Det sköna var ju att om jag nu inte hade klarat det så hade inte halva Sverige ringt mig och hoppfullt frågat hur det hade gått (för jag känner ju verkligen halva sverige...). Det osköna nu var att jag fick ringa alla och berätta det. Fast om sanningen ska fram så var det inte så oskönt. Det kändes rätt bra att ringa för att sjunga i luren "jag har tagit körkort, jag har tagit körkort!". Den satt rätt fint ändå.
Jag känner mig betydligt piggare nu för tiden, men när jag gick till bussen i morse blev jag helt slut. Prommenaden till bussen tar tre minuter, så hetl botad är jag nog inte ändå. Jag har även börjat äta mer som en normal människa igen. Inte riktigt som en normal Mian , men det kommer väl det med snart.
Alla hjärtans dag
Mamma slutade tidigt idag och for in till stan för att shoppa lite saker åt mig inför resan som jag inte kunnat införskaffat själv eftersom jag legat och inspekterat soffmönstret mer ingående den senaste veckan. Jag hade faktiskt kommit på en hel del grejer jag behöver, bland det viktigaste var nog iPod-laddaren. Till middagen hade mamma lagt alla saker hon och pappsen införskaffat i en liten presentpåse med hjärtan på. En lite goodie-bag blev det av det hela, skitbra ju och jag fick till och med en alla hjärtans dag-present!
På kvällen har jag och pappa sett på Offside, en ganska rolig film. Svensk filmhumor är nog rätt så mycket min grej ändå. Eller all humor är kanske rätt så mycket min grej... Lättroad har roligare, så är det bara!
Glad alla hjärtans dag på er allihopa!
Wihoo!
Var hos doktorn idag igen, en aningen svagare än sist så jag behövde lite eskorthjälp i form av föräldrar och alvedon, men det gick bra. Fick antibiotika i hopp om att det ska hjälpa mig men känner jag mig inte bättre på fredag måste jag tillbaka och göra en massa tester, odlingar och Gud vet vad. Så jag hoppas stenhårt på att det här ska hjälpa. Igårkväll hade jag nästan 40 graders feber och mådde lite mindre bra, men idag har febern varit lite lugnare, tack och lov. Men jag har ju haft hög feber i en vecka nu och det har verkligen börjat ta ut sin rätt. Jag sover nästan hela tiden, äter nästan ingenting och igår hade jag inte kraft nog att skära ett äpple med en vass kniv. Är nu sjukskriven fram till dagen innan vi åker, men det är ju möjligt att jag kan komma tillbaka till jobbet i alla fall de två sista dagarna nästa vecka. Jag hoppas det! För nu får det vara nog, nu vill jag inte vara sjuk längre! Tror aldrig jag har varit sjuk i över en vecka förut, var jag tvungen att bli det nu, när jag har en massa att fixa med!? Dessutom skulle det ju vara trevligt att umgås lite med alla vänner medan jag fortfarande har chansen, men icke!
Nej, nu ska det bli SATC-frossa av!
Tjupptjupp
Jahapp, så har man ägnat ytterligare två dagar åt att sova i soffan, läsa igenom tidningar från oktober som jag inte hunnit läsa tidigare, kollat på Djungelboken, Skönheten och Odjuret och Dirty Dancing. Från soffan har jag haft utomordentlig utsikt över pappas arbete med vardagsrummet (som påbörjades för 3 år sedan...) som han nu tagit upp igen. Jag halv tittade på när han spikade upp lister, halvt sov. Det var ganska spännnade att följa, men tyvärr blev det lite fel och pappa blev inte helt nöjd. Tyckte lite synd om honom där, blev ju riktigt ivolverad där från min bänkplats men när jag sedan släpade mig upp tyckte i alla fall jag att han löst det hela riktigt snyggt...!
Men nu ska jag gå och ta mig en sup (hostmedecin) och sedan vila lite i soffan. Har typ liggsår...
Hostmedecinminnen:
* När jag var liten hade vi en hostmedecin som jag tyckte var jättegod. Så god att jag brukade fejkhosta jättemycket för att mamma skulle ge mig lite och mamma är inte den som delar ut medecin i första taget.
* En gång när jag var sjuk i hosta och den goda hostmedecinen inte längre fanns att tillgå (jag undrar vart den tog vägen, den var verkligen jättegod!?) så fick jag en annan som inte riktigt föll mig i smaken. Jag spottade ut allt rakt i ansiktet på mamma. Jag antar att det är ungefär samma känsla som att hälla en drink över någon. Mamma blev jättearg och jag var så klart tvungen att äta medecinen i alla fall så jag fick den äckliga smaken i munnen två gånger...
Lite friskare i alla fall...
Men mitt sjukdomstillstånd har bättrat på sig. Idag har jag kunnat haft ganska normallånga telefonsamtal med både Carro och Anna utan att hosta upp lungorna. Men jag har även fått avbryta två eller tre samtal för hostatckernas skull.
Jag tror att jag måste gå om första klass, för jag kan inte klockan ordentligt. Jag vet inte hur många gånger som jag har tänkt helt galet och jag kan utan problem minnas ett flertal tillfällen då jag gått till bussen en timme för tidigt för att jag tänkt fel osv... Klockan liskom! Finns det något mer grundläggande?
Suck...
Att de vandrande små smittohärdarna hade givit mig hosta skrev jag om redan i förra inlägget vill jag minnas. Men nu har det gått ett steg längre. Igår när jag kom hem däckade jag på soffan och mamma tyckte att jag var varm. Jag är grym på att förneka sjukdom men hon tyckte i alla fall att jag skulle kolla tempen. Mycket riktigt, mamma hade rätt (vilket hon stolt deklarerade), jag hade 39 graders feber. När jag hade svart på vitt att jag var sjuk kände jag mig plötsligt mycket sjukare. Blev hemma idag och har legat febrig och hostig. Ibland tror jag att lungorna är på väg upp. Kan knappt säga ett ord utan att framkalla en smärre hostatack.
Idag är det två veckor kvar till den stora resan. Hade faktiskt min första dröm om det hela inatt, med vissa febervibbar kanske. Fick SMS igår om att servicen på min kamera är klar och jag bad pappa att hämmta den, men han kände inte att han hade tid, så jag fick snällt vänta. I drömmen satt jag helt plötsligt på planet och då hade vi ju inte hunnit hämta ut kameran! Ve och fasa! Men när jag drömmer saker brukar jag oftast fixa till allt i drömmen så att det blir bra igen. Så plötsligt satt mamma och pappa bakom mig och Mats några rader bak. Jag ropade till Mats och frågade när det var vi skulle resa och han sa till min stora lättnad att det inte var förrän imorgon. Så jag skulle hinna hämta kameran. Fråga mig inte vad vi gjorde på planet en dag innan...!
V som i vinst
Igår var det ytterligare en Stockholmscupsavgång som gick av stapeln på hemmaplan. Jag red Kottefnatt igen (dressyr) och på framridningen kändes det hemskare än hemskt. Men efter att tag började jag få ordning på saker och ting och programmet gick riktigt bra. Hästen tog halvhalterna (!) och då gick ju allt så mycket lättare! Vårt lag red bra över lag och vi vann stort. Vår sämsta ryttare var bättre än deras bästa. Men bäst av alla var jag och Kotten, vi kammade hem guldmedaljen! Detta var min sista tävling på lääänge och det var kul att "sluta" med flaggan i topp....!
Sen sist har det hänt en hel del annat, bland annat har jag gått och dragit på mig hosta igen, suck och stön. Hade körlektion idag och det gick bra, börjar dra ihop sig nu... Dessutom är det rysligt kort kvar tills jag och Anna åker. På onsdag är det två veckor, det är helt galet, helt vridet... Jag har till och med börjar att säga hej då till en del männinskor som jag inte kommer att träffa mer innan jag åker.
I fredags var jag hemma hos Anna med föräldrar på middag. Det var mycket trevligt och mycket gott och jag tror att Annas föräldrar somnade gott efter att ha försäkrat sig om att jag är drogfri. Vi avslutade kvällen med Så ska det låta (och en väldigt slemmig Idol-Måns) och sammandraget av Let's dance. Jobbade både lördag och söndag på ridskolan så även lördagskvällen blev lugn. Phia fnös åt mitt lördagsnöje baka och lägga mig tidigt, men så fick det bli!